Klicka dig fram i bildspelet och ta del av en rafflande resa med Tectyls legendarer

Limmon är framkörd. I bakgrunden Skiöldsberg. Det numera legendariska och turistomsvärmade residenset för ledsångaren och gitarrsolosolisten Sten Skiöld. Strax skall Sten Skiöld lämnade corps de logiet för att påbörja ännu en resa. Sorgligt schlafsigt klädd privatchaffis talar i ålderdomlig mobil på bilden.
Tomas hälsar Hasse välkommen till godset i Skuttunge. Lite väl kramigt för att vara rockstjärnor, enligt vår pr-konsultinna. Men, det skiter vi i.
Det är inte lätt att hitta till Älvdalen. Detta mytomspunna ställe i Dalarnas inre. Här hjälps far och son Fagerlund åt, understödda av den erfarne orienteraren och tillika trumslagaren H Burvall, för att finna en väg fram till målet. Dagen som kommer skall visa om det har lyckats.
En ärrad men fortfarande mesmeriserande skara rockhjältar på väg mot nya erfarenheter i den djupaste av Älvdalar. Foto: August Fagerlund
Färgstarka artister framför Bernströmska tunnbadet. Strax dags att stiga in och sätta sig tillrätta i den rostfria Dodgebussen. Bakom ratten; August Fagerlund (med skepparexamen)
Tomas börjar bli något flamsig i baksätet. Till höger om honom, Dan, som vid tillfället stoppat en aluminiumburk i munnen. Behärskad men ändå glad, självistagare Sten, som alltid i framsätet.
Silvköparens korvmojj har lagt ned. Lokalen syns i bakgrunden. Platsen duger dock fortfarande till att låta sitt vatten vid, vilket valda delar av orkestern också gjorde. I baksätet, H Burvall, som hytter med en ölburk. Vid ratten August Fagerlund, den nyktraste i ekipaget - varför det var tur att det var just han som körde.
En beundrare, på väg till hästauktion på Solvalla, ansluter sig och får sina drömmar uppfyllda vid macken i Heby. Det bjuder vi på. Tectyl har alltid plats för sina fannar.
Vi passerar krönet och framför oss breder Siljan ut sig. Nästan onödigt vackert, trots lätt regn och moln över nejden. Tärningar och wunderbaumen på plats, förstås. Nedanför backen, Rättvik och världen. Här kommer vi! Och det går utför!
Divorna letar kantareller i dikeskanten. Rent mykologiskt blev det ingen framgång.
Stora delar av Tectyl, med privatchauffören August, går på gatan i Älvdalen. Det är en tuff bransch. Man gör vad som krävs för att överleva. Gatans lag gäller.
Huset i vilket ättlingen till grundaren Albin Hagström bodde och till vilket vi blev inbjudna. Huset ligger utmed huvudgatan genom Älvdalens centrum, cirka tvåhundra meter från museet.
Stjärnorna utanför ingången till museet. Från vänster: Tomas Bernström, Dan Fagerlund, Sten Skiöld och jubilaren Hasse Burvall.
Konkurrenter på gång i trakterna av Älvdalen. Måhända har Tectyl en del att lära av deras scenkostymer. Kanske även av frontfigurens frisyr.
Svindlande vackra föremål gjorda av olika sorters porfyr från trakten. En lysande guide gjorde oss mer bildade om bergarten och hur mycket arbete det krävdes för att forma och fullända den. Tusentals timmars arbete av kunniga hantverkare från Älvdalen gjorde dessa skönheter möjliga. Snart dags att skaffa en porfyrvas till replokalen.
Karl Erik, sonson till Albin Hagström, avbröt älgjakten för att visa Tectylarna museet. Med en sällan upplevt inlevele och stort engagemang gav han oss en rik upplevelse. Sverige skall vara stolt över Hagström. Stor industrihistoria.
Sten tar en självis med Hagströmsguror i bakgrunden. Hemma hos ättlingen Karl Erik Hagström. Vill ha!
Tectyl nöjda och belåtna efter förträffliga visningar av Porfyr- och Hagströmsutställningen. Från vänster Sten Skiöld, Torbjörn Zakrisson (Porfyrguide), Dan Fagerlund, Tomas Bernström, Gittan Book (Porfyrguide), Hasse Burvall, Karl Erik Hagström, som berättade om sina förfäders bedrifter samt den eminente föraren August Fagerlund.

En historia om en kul kulturresa 23 september 2016

Som en i raden av alla uppvaktningar av trumskinnens Fred Astaire, Hasse Burvall, med anledning av den sammes sjuttioårspassage, arrangerade Tectyls trivseldagskommitté en gruppresa till Porfyr- och Hagströmmuseet i Älvdalen.

Givetvis åkte samtliga i rockkollektivets buss till pilgrimsmålet för alla Hagströmsrättrogna. Dodgehybriden tankades proppfull med 98-oktanigt. V8-an kalibrerades för snåldrift. Skuffen fylldes med medhavd dryck att fukta stjärnornas av vägdammet torrlagda strupar med. Dessa luttrade turnerare vet hur vägen suger. Bakom bussens nätta lilla ratt placerades ett stjärnfall, d v s avkomman till en av de mer promiskuösa divorna i bandet. Basisten, som får Bill Wyman att framstå  som ett dygdemönster - och musikant. Avsikten var att ynglingaföraren, med det litterärt klingande namnet August, skulle idka avhållsamhet. Allt i avsikt att förbli red-och körbar under hela utflykten.


Någonstans i trakten Sala var det dags att tanka. Det var även där som Burvall kom till en dyster insikt. Insikten, som vissa mindre finkänsliga men pålästa medlemmar i bandet bidrog till, att Hagströms aldrig tillverkade några trummor. Hans desillusionerade blick och tungsinne lättade först när vi utställde ett löfte om att besöka Ludwigmuseet när han fyller åttio. Att Ludwig tillverkat trummor var vi alla rörande ense om, särskild Burvall. Vi passerade då Hedemora. Det var dags att tanka. Burvall var sedan resten av resan sitt sedvanligt fryntliga och jovialiska jag. Inte det minsta kinkig.


Glada sånger exekverades av orkesterns multimusikaliska frontfigurer. "Vår busschaufför" , "Jopp hej di, jopp hej da" och "Vad har du under blusen Rut?" är bara några exempel på sångdängor som bidrog till en oförställd uppsluppenhet i busskabinen. Dalarnas leende landskap passerade utanför de lätt immiga fönstren. Gjutjärnsåttan från Detroits glansdagar spann som en mullrande snöleopard. August höll oss huvudsakligen på rätt sida av vägen. Vi befann oss i ett gudibehagligt flöde. Livet gick väl att förhålla sig till. Vi var i varat. Ett gott sådant.


Väl framme i Rättvik var det dags att åter fylla på tanken. Då vi åter satt oss tillrätta tog Storvretasonen, numera en del av diasporan i Skuttunge, till orda. Föga var därför de övrigas förväntningar på innehåll och pregnans. Hur förvånade blev vi dock icke när han då började recitera gamla folkdikter på Älvdalsmål. Vårt intryck var att tungomålet var klockrent. Denna mystiska och väl bevarade gren av fornsvenskan. Vackert, trollskt - och i stort sett obegripligt.

Efter några mil, i trakten av Mora, och åtskilliga positiva tillrop och återkopplingar senare, gick det upp för oss övriga, dock i olika takt- må inflikas, att recitatören inte alls behärskade Älvsdalsmålet. Han hade helt enkelt tullat lite väl hårt på den dryck som medtagits för att skölja ned vägdammet med. Nåväl, ingen skada skedd. Så länge vi levde i tron att det var något det inte var så njöt vi och förundrades.


Väl framme vid museet välkomnades vi av Karl-Erik, sonson till grundaren Abin Hagström. Han visade oss, utan någon minsta tvekan, hur viktig den verkliga glöden är. Passion är det som gör en guide hörvärd. Hagström, denna lilla firma från Älvdalen i Dalarna, tillverkade från 1925 till 1983 700 000 dragspel och 120 000 gitarrer. Kvalitetsprodukter som spreds över hela världen. Mäktigt!


Glöd och passion saknades inte heller hos Torbjörn Zakrisson och Gittan Book, som med inlevelse visade oss Porfyrutställningen. Vår allmänbildning berikades avsevärt. Vi funderar på att skaffa oss en porfyrvas till repetitionslokalen.


Vid slutet att vår visning kunde inte längre ledsångaren och Paganinisolaren i bandet hålla tand för tunga. Utan någon form av avisering vädrade han sin missbelåtenhet. Sedan första stund, när trivselgruppen aviserat sina planer, hade han uppfattat att bandet skulle besöka Porrfyrmuseet. Hagströms dragspel och gamla gitarrer gav han blanka faen i. Det faktum att det var ett och inte två r gjorde att inte heller hans förväntningar infriades helt och hållet. En liten tröst var dock att porfyr ju är en sten. Rock, om man nu vill svänga sig med utrikiska.


I det stora hela nöjda och belåtna lämnade den namnkunniga orkestern museet. Utanför stod en mullrande Ram redo att bringa bandet hem igen. Larz-Kristerz får klara sig själva den 29:e dennes. Tectyl kommer dock tillbaka. Det gör vi alltid.


Efter ett välförtjänt badtunnebesök i Skuttunges centrala delar spriddes bandet för vinden, eller var det för Dodge Ram. Hur som helst, resan var vägen värd. Målet i sig äger sin mening. Allt det som sker inför, under och efter resan är nog ändå den stora behållingen. Ännu en dag i pojkbandsstjärnornas liv var till ända. En god sådan, att lägga i minnenas fatabur för att sedan kunna ta fram när ålderns regntunga och bisterblåsiga höst anlänt. Ety rockstjärnor dör aldrig, men de åldras - de också. Med behag.


Med vänlig hälsning,


Sten

Hasse fyller 70 och bjuds på resa till Älvdalen för att fira

Stjärnbandet vid ingången till Porfyr- och Hagströmsmuseet i Älvdalen den 23:e september 2016. Från vänster: Tomas Bernström, Dan Fagerlund, Sten Skiöld och jubilaren Hasse Burvall. Foto: August Fagerlund, som även med den äran framförde rockbussen till och från Älvdalen.